kidshello.com

Jag vill ha ett nytt jobb. Främst av ett skäl som många säker tycker är fånigt och kanske till och med en smula provocerande med tanke på att arbetslösheten är så hög som den är idag. Hur som helst så är kaffebryggaren på kontoret jag arbetar på genomusel. Kaffet blir helt enkelt genomusel och i det närmaste odrickbart. Jag har varit på mina chefer i stort sett oavbrutet om det här sedan jag började och försökt övertala dem att skaffa en ordentlig maskin men de har valt att inte göra något åt saken. Skandalöst enligt min mening. Jag anser nämligen att det är ett flagrant brott mot arbetsrätten och att dåligt kaffe på jobbet även kränker mina mänskliga rättigheter. Ingen har lyssnat. Därför har jag kommit fram till att jag omöjligen kan vara kvar på den arbetsplats full tyranniska kaffehatare. Jag har försökt länge nog vid det här laget. Men nu är dags att sluta om jag vill ha något kvar av min självrespekt.

Jag vågar nog påstå att jag är ganska bra på mycket, en mängd olika saker. Matlagning är dessvärre inte av de sakerna. Eller det är väl klart att jag kan laga käk, det kan alla. Men jag måste ha ett recept att följa till punkt och pricka annars blir det som regel helt fel. En av mina vänner som råkar vara riktigt bra på att laga mat. Han behöver dessutom aldrig något recept, utan improviserar och höftar vilt och ändå blir det alltid hur gott som helst. Försöker jag mig på något sådant blir det i regel alltid kapitalfel. Främst brukar det bli för salt av någon anledning när jag får för mig att chansa lite med kryddande. ”Någon anledning” borde ju rimligtvis vara att jag häller i för mycket salt, men så enkelt är det inte. Tydligen kan man liksom förstöra balansen i maträtter och få att bli för salt utan att lägga i för mycket salt i maten. Som tur är finns det gott om trevliga recept på den närmast fantastiska hemsidan http://www.matklubben.se/ där mängden kryddor står noga angivet. Perfekt för de som likt mig är ”tondöva” när det gäller kryddor (kryddblind?).

Grannarna i lägenheten nedanför har en hiskelig massa barn (fyra). Jag växte upp som ensambarn så i princip så misstänker jag att alla som har fler än två barn försöker bygga en armé eller något i den stilen. Fast det är ju bra med många i och för sig. Ungarna behöver aldrig känna sig ensamma på det sätt som jag ofta gjorde under min uppväxt. På sätt och vis är det samhällsnyttigt att bygga en stor familj också. Vi blir ju bara äldre och äldre i det här landet och om alla som skaffar barn bara skaffade ett skulle snittåldern i landet hamna runt sjuttio eller något i den stilen efter några generationer. Så ok då, det är bra med många barn. Men det måste vara hyfsat dyrt. Ändå lyckas mina grannar (som inte är några höginkomsttagare direkt efter vad jag har förstått) klä ungarna i ganska så tjusiga barnkläder. Mycket fina märken och så. Skvallertanten i mig undrar hur det egentligen går till, hur har de råd?

Jag har alltid varit oerhört fascinerad av teknik av alla slag. Så länge jag kan minnas har det varit så faktiskt. Märk väl att jag säger intresserad här inte begåvad. För tekniskt begåvad är jag nog inte. Inte som en av mina vänner i alla fall. Den här vännen är något av en teknisk naturbegåvning och kan med lite tid i ryggen bygga vad som helst. En gång byggde den här personen en alldeles egen defibrillator bara så där. Varför vet jag inte, samma person har nämligen ingen som helst sjukvårdsutbildning. Så det är ju inte direkt som att den där apparaten kommer komma till användning. Men vissa saker måste man bara göra även om det verkar konstigt antar jag. Just nu väntar med spänning på vad för nya tekniska innovationer som kan komma från det där hållet, från min vän alltså. Det vore kul om den här personen kunde komma på idén till och konstruera något nytt och innovativt.

Jag vet inte riktigt om det är så att jag kommer bli klar med allt som jag borde idag. Men nu sitter jag lite här och funderar på om det är bra att skriva sånt i bloggen. Dock är jag ju rätt så anonym när jag sitter här så det är nog ingen fara om jag skriver det här eller vad tror ni?

Det är så att jag sitter här på kontoret och snart ska jag hemmåt, eftersom jag inte har varit hemma på ett tag så ska det bli väldigt skönt att komma hem och bara ta det lugnt och njuta av att inte direkt ha något att göra, nu är det ju så att man ibland får saker att göra fast man inte riktigt vet om det än. Men nu ska jag i alla fall sätta fart nu, så hejdå bloggen.

Nu är det så att jag knappt vet hur mycket det är jag ska göra men jag vet i alla fall att det är en hel del men jag vet bara inte hur mycket det är. Men om jag tar en bit i taget och jobbar undan mer saker än som kommer in så borde jag ju kunna bli helt klar nångång eller hur? Eller är det fel att tänka så? Jag tycker i alla fall att det verkar vara ett rätt så bra sätt att tänka. Det kan ju vara så att jag har fel men nu tror jag inte det.

Det är så att jag har lite små saker som jag ska jobba undan och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det hela men det är ju inte jätte knäppt direkt. Det är ju så att jag har varit lite lat på sista tiden och då får det helt enkelt bli så att man blir lite lat av sig och så får man ta sig i kragen och jobba ikapp det man har missat.

Nu vet jag inte riktigt vad ni tycker och tänker om allt jag skriver man det är ju så att jag kan inte tänka på det för mycket. Eftersom det här är min blogg så kan jag ju bara tänka på vad jag tycker och tänker och då kan man ju inte göra så mycket annat. Jag får skriva och så får jag se om ni läsare kommer qatt lämna mig eller inte. Men jag hoppas att ni bli kvar här ett tag i alla fall.

Det är så att sist hade jag ju lite att göra men nu är det så att jag börjar känna mig färdig för dagen och det är ju så man får känna ibland om jag ska vara ärlig och det ska jag ju vara för annars blir det ju inte direkt roligt för er att läsa det här. Men nu sitter jag mest och tänker på korvstroganoff eftersom jag inte har ätit det på ett tag så är jag väldigt sugen på det hela.